Madeira är en ö man reste ifrån. I flera hundra år var utvandringen den normala livsbanan för den som inte ärvde mark, och riktningarna växlade med konjunkturerna: Brasilien, Brittiska Guyana, Hawaii, Venezuela, Sydafrika, Kanalöarna. I dag går rörelsen delvis tillbaka, och det märks i butikerna, i skolorna och i språket.
Utvandringen är inte en fotnot i öns historia utan en av dess bärande linjer. Regionens officiella högtidsdag heter i sin fulla form Dia da Região Autónoma da Madeira e das Comunidades Madeirenses — och de sista tre orden är inte artighet.
Varför så många reste
Grundproblemet är geografiskt. Ön är liten, brant och till stor del omöjlig att odla. Den mark som gick att bruka byggdes ut i terrasser, poios, och den räckte inte till fler barn i varje generation. Arvsreglerna delade jorden i allt mindre lotter tills en familj inte kunde leva på sin. Vad terrasserna kostade i arbete syns fortfarande — se levadornas historia.
Ovanpå det kom kriserna. Sockret förlorade sin marknad när Brasilien tog över produktionen. Vinet, som ersatte det, slogs ut två gånger på femtio år — först av mjöldagg på 1850-talet, sedan av vinlusen. Varje gång exportnäringen kollapsade steg utvandringen, och varje gång gick fartygen från Funchals hamn.
Till det ska läggas att det inte fanns någon industri att gå till, att fattigdomen i byarna var djup långt in på 1900-talet, och att skolgången var kort. Att resa var inte ett äventyr utan en försörjningsstrategi för hela familjen.
Vart de reste
Brasilien var det första målet och det längst bestående. Madeirier tog med sig sockerrörsodlingens kunnande dit redan på 1500-talet, och strömmen fortsatte i fyra sekler.
Brittiska Guyana, Demerara, tog emot madeiriska kontraktsarbetare från 1830-talet, när slaveriet avskaffats i det brittiska imperiet och plantagerna behövde arbetskraft. Villkoren var hårda och dödligheten hög, men vägen dit var öppen och den användes.
Hawaii från 1878 och framåt, också det till sockerplantager. De som reste tog med sig sina instrument, och madeiriska möbelsnickare byggde där den lilla gitarr som blev ukulelen. Se musiken på Madeira.
Venezuela är den stora 1900-talsvågen. Från mitten av 1940-talet och in på 1980-talet reste madeirier dit i tiotusental — landet hade stark valuta, oljepengar och plats för den som ville öppna en butik eller ett bageri. Enligt regionens eget organ för utlandsmadeirier bor omkring trehundratusen madeirier och deras ättlingar i Venezuela, av totalt runt en halv miljon portugisättlingar.
Sydafrika från 1960-talet, framför allt till Johannesburg och Pretoria, och Kanalöarna Jersey och Guernsey från 1970-talet och framåt, till jordbruk och hotell. Den senare vågen är den enda som fortfarande är i rörelse.
Utvandringen syns i landskapet. De stora, kaklade husen i byarna med järngrind och rundade balkonger är i regel byggda för pengar som skickats hem, ofta av någon som aldrig flyttade tillbaka. De kallas i dagligt tal emigranthus, och de står ofta tomma elva månader om året. Kör genom byarna på nordsidan så ser du dem.
Vad de skickade hem
Remitteringarna var under lång tid en av regionens största inkomstkällor, och de finansierade hus, mark, skolgång och företag. En stor del av det som i dag är småföretag i Funchal — butiker, verkstäder, restauranger — har startats med pengar tjänade i Caracas eller Johannesburg.
De skickade också hem folk. Madeiriska föreningar, kyrkor och skolor byggdes upp i Venezuela, Sydafrika och på Jersey, och kontakten med ön hölls levande i generationer. Det är därför en madeirier i tredje led i Caracas fortfarande kan säga vilken socken familjen kommer från.
Återvändarna
Sedan slutet av 1990-talet går rörelsen delvis åt andra hållet. Sydafrikanska madeirier började flytta tillbaka efter 1994, ofta som pensionärer. Och när Venezuela gick in i sin ekonomiska och politiska kris återvände tusentals — enligt portugisisk press har mellan tre- och fyratusen luso-venezuelaner flyttat till Madeira sedan krisen började. Regionregeringen inrättade ett eget kontor för att ta emot dem.
Det märks. Många av barnen talar spanska som första språk och portugisiska som andra, vilket ställt krav på skolorna. Venezuelanska bagerier och matställen har öppnat i Funchal, och arepas är inte längre något exotiskt i staden. I språket har återvändarna satt spår som beskrivs närmare under Madeiras dialekt.
Situationen är inte oproblematisk. Många kom med lite, ofta utan att ha bott på ön tidigare, och bostadsmarknaden i Funchal är hårt tryckt. Att vara madeirier i pappersform och främling i praktiken är en verklig erfarenhet för den gruppen.
Hur du ser det som besökare
Fråga någon över femtio var deras syskon bor, och du får svaret. Nästan varje familj på ön har grenar i minst ett annat land, och det är inte ett känsligt ämne utan ett självklart.
Titta efter emigranthusen i byarna. Lägg märke till hur många som är hemma i augusti — sommaren är när de utflyttade kommer, och byfesterna är delvis till för dem. Och lägg märke till att regionens dag den 1 juli firar två saker samtidigt: självstyret och de som reste.
Vanliga frågor
Bor det fler madeirier utanför ön än på den?
Det sägs ofta, och räknar du in ättlingar i flera led är det troligen sant. Men det finns ingen siffra som går att belägga, eftersom ingen räknar tredje generationens madeirier i Caracas eller Johannesburg som madeirier i någon officiell mening. Ta påståendet som en bild av storleksordningen, inte som ett faktum.
Varför Venezuela just då?
Oljan. Från 1940-talet hade landet en stark valuta, växande städer och en öppen invandringspolitik, medan Portugal under Salazar var fattigt och stängt. Det fanns dessutom redan madeirier på plats, och kedjemigration är den starkaste kraften i all utvandring: man reser dit någon man känner redan är.
Talas det spanska på Madeira i dag?
I viss utsträckning, inom den återvändande gruppen och i deras verksamheter. Det är inget du behöver som besökare, och portugisiska är helt dominerande — men hör du spanska i en butik i Funchal är det oftast inte turister.
Påverkar utvandringen hur ön ser ut i dag?
Ja, mer än det mesta. Den förklarar de tomma husen, den förklarar varför byarna på nordsidan har fler äldre än yngre, och den förklarar varför så många på ön har ett andra pass. Hur ön styr sig själv i övrigt står under kommunerna på Madeira, och hur det är att flytta hit i dag under flytta till Madeira.