Madeira är portugisiskt, men Funchal är delvis brittiskt byggt. Vinhandelshusen, hotellen, trädgårdarna, broderiindustrin och till och med eftermiddagsteet går tillbaka på en brittisk koloni av köpmän och kurgäster som fanns här i tre hundra år. Prägeln syns fortfarande, och den är inte iscensatt för turister — den kom först.
Här går vi igenom hur britterna hamnade på ön, vad de byggde, och vad du kan se av det i dag.
Varför britter, och varför just här
Portugal och England har världens äldsta bestående allians, från 1300-talet, och den gjorde handeln lätt. Avgörande blev Methuenfördraget 1703, som gav portugisiskt vin gynnsamma villkor på den engelska marknaden i utbyte mot engelskt tyg. Från den punkten och framåt var brittiska köpmän en fast del av Funchals ekonomi.
Geografin gjorde resten. Madeira ligger på segelvägen ut ur Europa, och fartyg på väg till Amerika, Västindien och Indien stannade här för vatten, proviant och vin. Vinet visade sig dessutom bli bättre av att skvalpa i lastrummet genom tropikerna — vilket är hela grunden för madeiravinets särart.
Britterna kom alltså som handelsmän, inte som kolonisatörer. Ön ockuperades visserligen av brittiska trupper under Napoleonkrigen, för att hålla den ur franska händer, men det var episoder — den varaktiga närvaron var kommersiell.
Vinhandelshusen
De brittiska familjerna byggde upp exporten och gav den sina namn: Blandy, Leacock, Cossart Gordon, Miles. Flera av dem gick senare samman i det bolag som i dag driver vinlodgen i centrala Funchal, och Blandyfamiljen finns kvar på ön som företagargrupp.
Lodgen mitt i stan är det enklaste sättet att se hur det gick till: fat på loft, värmen som mognar vinet, arkiv med årgångar från 1800-talet. Se vinprovning på Madeira.
Det brittiska inflytandet på vinet syns också i språket. Malmsey är den engelska formen av malvasia, Bual av boal, och de flesta äldre etiketterna är skrivna för en engelsk köpare. Vinet var redan på 1700-talet standarddryck i de amerikanska kolonierna, och det är en direkt följd av att britterna kontrollerade handeln.
Kurgästerna och hotellen
Från tidigt 1800-tal kom en annan sorts britter: sjuka. Tuberkulos och lungåkommor behandlades med klimat, och Madeira hade jämn temperatur, ingen kyla och ingen hetta. Läkare i London skrev ut en vinter på Madeira som recept.
Det byggde en hotellnäring. Den mest kända figuren är William Reid, en skotte född 1822 som kom till ön som ung 1836. Han började med att hyra ut quintas till välbärgade sjuklingar och gick vidare till hotell. Reid's Palace, det hotell som bär hans namn, öppnade i november 1891 — efter hans död, färdigställt av sönerna. Byggnaden ligger kvar på klippan väster om centrum och är fortfarande öns mest kända adress, se lyxhotell på Madeira.
Kurgästerna skrev också. En stor del av det vi vet om 1800-talets Madeira kommer från deras dagböcker och akvareller — se Madeira i film och litteratur. Andra celebra vintergäster, som kejsarinnan Sisi, kom av samma skäl; det tar vi upp under Sisi och Karl I.
Trädgårdarna
Det här är kanske det tydligaste arvet. Britterna på Madeira var trädgårdsintresserade i den utsträckning som bara 1800-talets britter kunde vara, och de hade ett klimat som lät dem odla nästan vad som helst. De importerade växter från Sydafrika, Australien, Kina och Sydamerika, och resultatet är den blandning av arter som ön är känd för i dag.
Palheiro Gardens är det främsta exemplet: en portugisisk 1700-talsegendom som köptes av familjen Blandy på 1880-talet och byggdes om till en engelsk park med kamelior, magnolior och rabatter i lager. Hela traditionen går vi igenom under trädgårdstraditionen på Madeira.
Kyrkan och kyrkogården. Den brittiska kolonin fick tillstånd att köpa mark för en egen begravningsplats i Funchal redan 1761, på begäran av den brittiske generalkonsuln, och den första begravningen ägde rum 1772. Den anglikanska kyrkan byggdes senare, och båda ligger kvar i centrala Funchal bakom murar. Kyrkan är avsiktligt anonym utåt — protestantisk gudstjänst var tillåten men skulle inte synas från gatan.
Broderiet
Madeirabroderiet är öns mest kända hantverk, och det blev en industri på brittiskt initiativ. Elizabeth Phelps, dotter till en brittisk köpman i Funchal, började på 1850-talet organisera lokala kvinnors sömnad och sälja produkterna i England. Därifrån växte en exportnäring som under 1900-talet sysselsatte tiotusentals kvinnor på ön. Historien i sin helhet finns under madeirabroderi.
Det som blev kvar i vardagen
Engelska är fortfarande andraspråket i hotell- och restaurangbranschen, långt före spanska eller franska. Eftermiddagste är en institution på de äldre hotellen, inte en nyhet — och det serveras på ett sätt som skulle kännas igen 1910. Se kaffe och kaféer på Madeira.
Golf kom hit med britterna, och banan uppe i Santo da Serra anlades ursprungligen för den brittiska kolonin; se golf på Madeira. Tennisbanor, klubbhus och en viss sorts välvårdad gräsmatta hör till samma arv.
Och så Churchill, som kom 1950 och målade i Câmara de Lobos — det sista stora kapitlet i den brittiska Madeirahistorien, och det mest fotograferade.
Vanliga frågor
Var Madeira någonsin brittiskt?
Nej. Ön har alltid varit portugisisk. Brittiska trupper garnisonerade den under Napoleonkrigen för att hindra Frankrike från att ta den, men det var en militär åtgärd mellan allierade, inte ett maktövertagande. Det brittiska inflytandet var handel, kapital och kultur — inte suveränitet.
Varför talar så många engelska på Madeira?
Delvis av gammal vana, delvis av nutida marknad. Den brittiska kolonin gjorde engelska till handelsspråk i Funchal under två sekler, och sedan tog turismen vid med brittiska och nordiska gäster. Utanför turistnäringen är kunskaperna betydligt ojämnare.
Kan man besöka den brittiska kyrkogården?
Ja, den ligger i centrala Funchal och är öppen delar av dagen. Det är en stilla plats med gravar från 1700-talet och framåt, och den berättar kurgästernas historia rakare än något museum: många av de begravda var unga, och de kom hit för att bli friska.
Vad ska man dricka för att förstå det brittiska Madeira?
Ett glas Sercial eller Verdelho som aperitif före maten och en Bual eller Malmsey efter — det var precis så vinerna användes i de brittiska husen, och den ordningen har hållit sig. En provning tar en timme och är den mest lärorika inomhusaktiviteten på ön.