Winston Churchill kom till Madeira på nyårsdagen 1950 för en semester som skulle vara minst fjorton dagar. Den blev elva. Han hann måla en bild av fiskehamnen i Câmara de Lobos, och den bilden har sedan dess varit ortens viktigaste varumärke.
Historien berättas överallt på ön, och den är i grunden sann. Men den har vuxit med åren, och det är värt att skilja på det som står i arkiven och det som är lokal tradition.
Vad som är belagt
Churchill var 75 år och oppositionsledare. Han och Clementine anlände till Funchal ombord på linjefartyget Durban Castle vid årsskiftet 1949–50 — källorna anger nyårsdagen eller dagen därpå — tillsammans med dottern Diana, sekreterare, en litterär medarbetare och två poliser från Special Branch. De bodde på Reid's, hotellet på klippan väster om Funchals centrum, som just då hade öppnat igen efter kriget.
Besöket var privat. Han arbetade på sina krigsmemoarer, satt mest på hotellet, och gjorde en enda offentlig utflykt: till Câmara de Lobos, dit han kördes i en bil som ordnats av en av de brittiska vinhandlarfamiljerna på ön. Där ställde han upp staffliet ovanför hamnen och målade båtarna.
Den 12 januari var det slut. Clement Attlee hade utlyst nyval i Storbritannien till den 23 februari, och Churchill kunde inte stanna. Han flög hem med flygbåt — Madeira hade ingen flygplats då, utan trafikerades av sjöflygplan som landade på vattnet utanför Funchal. Clementine och Diana blev kvar och fortsatte semestern.
Det var inte hans första gång. Churchill hade sett Madeira redan den 17 oktober 1899, då fartyget Dunottar Castle lade till i Funchal på väg till Sydafrika. Han var tjugofyra och krigskorrespondent för Morning Post. Han gick i land, men det var ett hamnstopp, inte ett besök.
Målningen
Motivet är hamnen i Câmara de Lobos med de färgade fiskebåtarna uppdragna på stranden och husen bakom. Det Churchill såg var en arbetande fiskeby: espada, den svarta dolkfisken, fiskades härifrån på stora djup om nätterna, och båtarna låg uppe på dagen. Se espada com banana för vad fångsten blev till.
Churchill målade i olja och kallade sig själv amatör. Han var i så fall en amatör med gott öga för ljus, och motivet är genuint tacksamt: en trång hamn, hårda skuggor, klara båtfärger mot brun klippa.
Effekten på orten blev oproportionerlig. En brittisk statsman som sätter sig med en pensel i en portugisisk fiskeby i januari 1950 är en nyhet, och nyheten spreds. Câmara de Lobos gick från att vara byn där fisken landade till att vara byn där Churchill målade, och den beskrivningen har hållit i sig i tre kvarts sekel.
Platsen i dag
Punkten där han satt är utmärkt vid den lilla utsiktsplatsen ovanför hamnen, med skylt och plakett, och den är gratis att gå till. Utsikten är i allt väsentligt densamma: samma hamnkrök, samma båtar i samma färger, fler hus. Det tar fem minuter från parkeringen och det är hela sevärdheten — kom inte hit och vänta dig ett museum.
Kom på förmiddagen om du vill se det Churchill såg. Dolkfisken fångas om nätterna, så det är då båtarna ligger uppdragna och det är då det repareras nät och målas skrov på kajen. På eftermiddagen är hamnen tommare och tystare. Gå också ner till kajplanet i stället för att bara titta uppifrån — det är två minuter och det är där byn faktiskt pågår.
Runt omkring finns det som gör byn värd besöket ändå. Hamnen är fortfarande en arbetshamn. Barerna kring torget är där poncha serveras utan turistpåslag, och det är också här Nikita hör hemma. Fem minuter västerut ligger Cabo Girão med glasplattformen. Vill du äta i byn, se restauranger i Câmara de Lobos.
Där traditionen tar över
Runt de elva dagarna har det lagts en hel del som inte går att belägga. Att han satt på en viss bar och drack en viss dryck; att han uttalade sig i vändningar som råkar passa perfekt i en meny; att han kom tillbaka senare år. Det sista är helt enkelt fel — 1950 var hans enda egentliga vistelse på ön.
Var försiktig också med formuleringen att Churchill "upptäckte" Madeira eller startade turismen. Ön hade tagit emot brittiska kurgäster i över hundra år när han kom, hotellen fanns redan, och de bodde han på. Det han gjorde var att ge en enskild by en bild och ett namn. Se Madeiras historia för hur turismen faktiskt kom hit.
En rimlig hållning: tro på det som finns i arkiven — datumen, fartyget, hotellet, staffliet, valet som avbröt allt — och behandla resten som god historieberättande. Fråga gärna vidare på plats. Bara ta inte vidare en anekdot som ett faktum.
Vanliga frågor
Kan man se Churchills målning på Madeira?
Nej. Verken finns i privat och institutionell ägo i Storbritannien och ställs ut där, inte här. Det som finns på ön är platsen, plaketten och reproduktioner i butiker och på restauranger. Räkna med att se en affisch, inte en originalduk.
Hur länge var Churchill på Madeira?
Elva dagar, från de allra första dagarna i januari 1950 till den 12 januari samma år. Planen var minst två veckor. Att den bröts berodde på att det utlystes nyval hemma i Storbritannien, inte på vädret eller på ön.
Är Câmara de Lobos värt ett besök om man inte bryr sig om Churchill?
Ja, och kanske mer då. Det är en av få orter på södra kusten som fortfarande i första hand lever av fiske och inte av besökare, och skillnaden märks i priserna och i vilka som står i baren mitt på dagen. Byn är också brant, trång och svår att parkera i — kom med buss om du kan, eller ställ bilen i utkanten.
Vilken tid på året var Churchill här, och hur är vädret då?
Januari, som är öns svalaste månad med omkring sjutton grader i Funchal och gott om klara dagar mellan regnskurarna. Att välja januari för sol och måleri var alltså inte konstigt. Se Madeira i januari för vad du kan vänta dig, och madeiravinet för det andra han tog med sig hem.