Under ungefär hundra år, från slutet av 1400-talet, var Madeira en av Europas viktigaste sockerproducenter. Det byggde Funchal, det byggde katedralen, det finansierade de flamländska målningarna på öns museer — och det byggde ett system med slavarbete på plantager som sedan exporterades västerut över Atlanten.
Sockerepoken är den period som format ön mest, och den som märks minst i marknadsföringen. Det här är vad som hände, varför det gick över, och vad du fortfarande kan se.
Från ingenting till vitt guld
Madeira var obebott när portugiserna kom 1419. Bosättningen började på 1420-talet, och sockerröret kom in tidigt — plantorna hämtades från Medelhavsområdet, där odlingen redan var etablerad, och kronan drev på för att få igång en exportnäring.
Förutsättningarna var goda på ett sätt och usla på ett annat. Klimatet på sydsidan passade röret, och det fanns bränsle: ön var täckt av skog, vilket är vad namnet betyder. Men marken var brant och vattnet fanns på fel sida av bergsryggen. Lösningen blev levadorna, vattenrännorna som från 1400-talet leder regnvattnet från den blöta nordsidan till de torra, solvända sydsluttningarna. De är byggda för sockerröret, och de finns kvar.
Kvarnarna kallades engenhos och drevs av samma vatten. Runt 1500 gick madeiriskt socker till Flandern, England, Italien och Konstantinopel, och Funchal blev en av Atlantens rikaste småstäder.
Vad pengarna byggde
Funchal fick stadsrättigheter 1508 genom kungabrev av Manuel I, och 1514 blev staden biskopssäte — det första utanför det portugisiska fastlandet, vilket säger något om hur viktig ön var vid den tiden. Katedralen Sé påbörjades 1493 och stod färdig 1514, och den är byggd med sockerpengar.
Handeln gick åt två håll. Sockret skeppades norrut, och tillbaka kom konst. Madeira har därför en samling flamländsk måleri och skulptur som är oproportionerligt fin för en ö av den här storleken — altartavlor och skulpturgrupper som köptes eller byttes mot socker i Flandern och Brügge under 1400- och 1500-talet. De finns i dag på museerna i Funchal, se museerna i Funchal.
I gamla stan och i kvarteren kring hamnen ligger husgrunder, portaler och gatunät från samma period. Byggnadsformerna och deras senare utveckling går vi igenom under azulejos och madeirisk arkitektur.
Slaveriet
Sockerrör är en av de mest arbetsintensiva grödor som finns. Det ska planteras, vattnas, skäras för hand, transporteras snabbt till kvarnen och kokas i flera omgångar, och allt sker under ett par intensiva månader. Madeira löste det med en blandning av fri arbetskraft, arrendatorer på delningskontrakt — och slavar.
De förslavade kom från Kanarieöarna, från Nordafrika och, från mitten av 1400-talet, från Västafrika i takt med att den portugisiska slavhandeln längs Afrikas kust växte. Hur många de var vid en given tidpunkt går inte att slå fast med säkerhet; källorna är ojämna och siffrorna i litteraturen varierar. Att de fanns, i betydande antal och under lång tid, är däremot inte omtvistat.
Det här är Madeiras plats i en större historia. Kombinationen av monokultur, plantage, kvarn, exportmarknad och slavarbete prövades ut här i liten skala innan den fördes vidare till São Tomé, till Brasilien och slutligen till Karibien, där den blev grunden för den atlantiska slavhandeln. Historiker beskriver ofta Madeira som modellen för det systemet. Det är en obekväm del av öns arv, och den nämns sällan i turistmaterialet.
Spåren är svåra att se i landskapet, av det enkla skälet att de förslavade inte lämnade byggnader efter sig. Det som finns är arkiv, kyrkoböcker och enstaka arkeologiska fynd, och forskningen på området är förhållandevis ung.
Varför epoken tog slut
Fyra saker samverkade, och ingen av dem var plötslig.
Konkurrensen. São Tomé och sedan Brasilien hade det Madeira saknade: flack mark i obegränsad mängd. Brasiliansk sockerproduktion under 1500-talets senare hälft gjorde den madeiriska olönsam på de stora marknaderna.
Marken. Sockerrör tär hårt på jorden, och terrasserna var små. Skördarna sjönk.
Skogen. Kvarnarna kokade sockersaften över ved, och det gick åt enorma mängder. Den lågt liggande skogen på sydsidan höggs ned under just de här århundradena, och det som finns kvar av ursprunglig laurissilva ligger högt och på nordsidan — delvis därför.
Vinet. Från 1600-talet tog madeiravinet över som exportvara, och det passade ön bättre: det krävde mindre bränsle, tålde transport och blev till och med bättre av den. Övergången var inte ett brott utan en glidning över ett par generationer.
Vad som finns kvar att se
Sockerröret odlas fortfarande, i liten skala, på sydkusten och i de lägre delarna av västsidan. Skörden sker på våren, och då går kvarnarna.
Engenhos do Norte i Porto da Cruz är den mest sevärda: en ångdriven kvarn från början av 1900-talet som fortfarande är i drift under säsongen, med maskiner man får gå runt bland. Det finns också ett bruk i Calheta.
Produkterna finns i varje butik. Mel de cana, den mörka sockerrörsmelassen, är basen i bolo de mel. Och aguardente de cana, sockerrörsbrännvinet, är det som gör poncha till poncha — en direkt linje från 1400-talets plantager till glaset framför dig.
Vanliga frågor
Var Madeira verkligen världens största sockerproducent?
Under en period runt sekelskiftet 1500 var ön en av de största i Europas handel, och den påstås ibland ha varit den allra största. Uppgiften är svår att belägga med den tidens statistik, och vi skriver den därför inte som ett faktum. Att ön var dominerande under några decennier är däremot väl belagt.
Fanns det slavar på Madeira?
Ja. Förslavade människor från Kanarieöarna, Nordafrika och Västafrika arbetade i sockerodlingen och i hushållen från 1400-talet och framåt. Slaveriet avskaffades i Portugal i etapper under 1700- och 1800-talet. Det är en del av öns historia som länge tonats ned.
Kan man besöka en sockerkvarn?
Ja, och det är värt det. Anläggningen i Porto da Cruz tar emot besökare, och under skördesäsongen på våren kan du se produktionen pågå. Kontrollera öppettider hos bruket innan du kör dit, eftersom driften styrs av skörden.
Vad hände med sockerarbetarna när epoken tog slut?
De blev vinodlare, bananodlare eller utvandrare. Övergången till vin band arbetskraft, men aldrig lika mycket, och från 1800-talet blev utvandringen den vanligaste utvägen — se emigrationen från Madeira.