Den 25 april 1974 föll diktaturen i Lissabon, och två år senare fick Madeira självstyre. Det som hänt sedan dess — vägarna, flygplatsen, turismen, avfolkningen av byarna — är i stor utsträckning en följd av det beslutet. Vill du förstå varför ön ser ut som den gör i dag är det här halvseklet du ska titta på, inte 1400-talet.
Madeira gick från fattig, isolerad utkant till en av Portugals rikare regioner på ungefär fyrtio år. Det är en osannolik utveckling, och den har en baksida som är värd att känna till.
Från nejlikerevolution till autonom region
Nejlikerevolutionen var en militärkupp i Lissabon som avslutade nästan femtio år av Estado Novo. För Madeira, som styrts från fastlandet, innebar de följande åren en snabb omställning: den nya portugisiska författningen från 1976 gjorde både Madeira och Azorerna till autonoma regioner, och det första regionala parlamentsvalet hölls den 27 juni 1976.
Autonomin är verklig och inte symbolisk. Regionen har egen regering, eget parlament, egen budget och egen lagstiftningsmakt inom ett antal områden — bland annat skatt, där Madeira tillämpar lägre inkomstskattesatser än fastlandet. Vad det betyder om du faktiskt bor här står under skatt när du bor på Madeira.
Regionen består av elva kommuner, tio på Madeira och en på Porto Santo, och de har egen kommunal makt utöver den regionala. Det är därför reglerna kan skilja sig från ort till ort — turistskatten i Funchal gäller till exempel bara Funchal. Se kommunerna på Madeira.
Trettiosju år med samma man
Den första regionpresidenten var Jaime Ornelas Camacho. I mars 1978 efterträddes han av Alberto João Jardim, som sedan satt kvar i trettiosju år, till 2015. Det gör honom till en av Europas längst sittande folkvalda ledare, och praktiskt taget allt som byggdes på ön under den tiden byggdes under hans styre.
Det präglar samtalet här än i dag. Beundran och kritik lever sida vid sida: å ena sidan vägarna, sjukhuset och flygplatsen, å andra sidan skuldsättningen och en politisk kultur där mycket avgjordes av få. Tar du upp ämnet med någon som bor här får du sällan ett neutralt svar, och det är en del av poängen.
Efter 2015 har det varit rörigare. Sedan 2019 har inget val gett egen majoritet, och regionen gick till val tre gånger på knappt två år — 2023, 2024 och 2025.
För dig som besökare spelar det ingen roll alls. Vardagen fungerar, bussarna går och ingenting stänger för att regeringen bytt ordförande. Men vill du förstå varför lokaltidningarna ser ut som de gör, och varför folk suckar när du frågar om politik, är det den här perioden de syftar på.
Pengarna som byggde ön
Portugal gick med i dåvarande EG 1986, och för Madeira blev strukturfonderna avgörande. Det som byggdes under de följande decennierna är svårt att överskatta: motorvägen längs sydkusten, tunnlar genom halva ön, en förlängd landningsbana och en helt annan tillgänglighet till orter som tidigare låg timmar bort.
Innan dess tog resan från Funchal till Porto Moniz mer än en halv dag på smala kustvägar. I dag tar den drygt en timme. Vad det gjorde med ön beskrivs under vägarna och tunnlarna och motorvägen VR1.
Samtidigt tömdes byarna. Folk flyttade från bergssluttningarna till kusten och till Funchal, och de som inte flyttade inom ön flyttade utomlands. Den processen började långt före 1974 — se emigrationen från Madeira — men den fortsatte, och du ser den i varje halvtom by.
Den 20 februari 2010
Modern madeirisk historia har ett datum som alla här minns. Den 20 februari 2010 föll ett extremt regn över ön, ravinerna fylldes av vatten, sten och trädstammar, och massorna gick rakt genom Funchal och flera orter längs sydkusten. Källorna anger mellan 47 och 51 döda, hundratals skadade och skador för över en miljard euro.
Efteråt byggdes ravinernas kanaler om, broar förstärktes och varningssystemen gjordes om. Det du ser som breda, torra betongrännor genom Funchal är resultatet. Hur vädret kan uppföra sig här går vi igenom under storm och oväder på Madeira.
Vad ön lever av i dag
Turismen är den dominerande näringen, med jordbruk, handel och offentlig sektor därefter. Vinet och bananerna finns kvar men är inte längre det som bär ekonomin. Under 2000-talet har ön dessutom fått en profil som få förutsåg: fjärrarbetare och långtidsbesökare, med nomadprojektet i Ponta do Sol som mest synliga uttryck.
Den mest kända madeiren i världen i dag är fotbollsspelare, och flygplatsen bär hans namn sedan 2017 — se Cristiano Ronaldo och Madeira. Att en region med omkring 250 000 invånare har både världsarv, egen skattelagstiftning och ett internationellt varumärke säger en del om vad ett halvsekel av autonomi kan göra.
Vanliga frågor
Är Madeira ett eget land?
Nej. Madeira är en autonom region i Portugal, med egen regering och eget parlament men portugisisk statstillhörighet, portugisiskt pass, euro och EU-medlemskap. Självständighetsrörelser har funnits, framför allt under åren närmast efter 1974, men de har aldrig haft brett stöd.
När blev Madeira autonom region?
Genom den portugisiska författningen 1976, med det första regionala valet den 27 juni samma år. Regionens egen helgdag firas den 1 juli — se helgdagar på Madeira. Den längre historien från upptäckten och framåt finns under Madeiras historia.
Märks autonomin som besökare?
Mest i detaljer. Egna helgdagar, egna skattesatser, egen kollektivtrafiksmyndighet och regler som skiljer sig från fastlandets, till exempel för vandringsleder och fiske. Prisbilden är också delvis en följd av regional politik — se prisnivån på Madeira.
Varför ser så många byar halvtomma ut?
För att de är det. Kombinationen av utflyttning till Funchal och emigration utomlands har pågått i över hundra år, och den fortsatte även när ön blev rikare. Husen står ofta kvar och underhålls av släktingar. Vad det innebär för den som funderar på att flytta hit står under flytta till Madeira.