Pico Grande är den klumpiga klippkloss som står mitt i ön och syns från halva Madeira, 1 654 meter hög och med en av de bästa utsikterna över centralmassivet. Ändå möter du sällan mer än en handfull människor på vägen upp. Leden är brant, delvis oskyddad och slutar med en kort klättring där du behöver händerna.
Det här är berget för dig som redan har gått ett par leder på Madeira, tycker att köerna på Arieiro-lederna förstör upplevelsen, och inte har något emot att vara ensam i terrängen. Vill du ha en bekväm topp med räcke hela vägen ska du gå någon annanstans.
Vad som gör den annorlunda
De två Arieiro-lederna är öns turistmagneter. Pico Grande ligger tvärs över dalen från dem, syns tydligt från både Pico do Arieiro och Eira do Serrado, och har ändå aldrig fått samma dragningskraft. Det beror sannolikt på att den varken har bilväg upp eller ett namn som turister känner igen.
Konsekvensen är påtaglig. På en vardag utanför högsäsong kan du gå hela vägen upp och möta två sällskap. På toppen ser du hela det centrala massivet på ena sidan, Paul da Serra-platån på den andra, och rakt ner i dalgången vid Curral das Freiras.
Så tar du dig till Boca da Corrida
Startpunkten är utsiktsplatsen Boca da Corrida, som ligger drygt tusen meter upp i Jardim da Serra ovanför Estreito de Câmara de Lobos. Du kör alltså inte från Curral das Freiras utan från sydkusten, upp genom Estreito och Corticeiras, och vägen slutar vid ett litet kapell tillägnat São Cristóvão, bilisternas skyddshelgon.
Vägen upp är smal, brant och kurvig, och de sista kilometrarna är av det slag där du helst inte möter en buss. Du behöver hyrbil eller taxi — det går ingen buss ända upp. Parkeringen är liten men fylls sällan, av samma skäl som leden är tom.
Redan från parkeringen har du utsikten in i massivet. Det gör Boca da Corrida till ett rimligt mål i sig, om vädret ser tveksamt ut och du vill ha en väg ut ur planen.
Terrängen
Vägen mot Pico Grande följer den gamla kungsvägen Caminho Real da Encumeada, en stenlagd färdväg som en gång band ihop nordsidan med söder. Den första halvtimmen är behaglig och nästan plan, genom låg vegetation och små partier lagerskog, med dalen öppen åt höger.
Sedan ändrar den karaktär. Stigen skär in i bergssidan och går på en hylla under klippväggen, smal, med fallhöjd åt sidan och utan räcke på långa sträckor. Sten faller uppifrån efter regn, och lös grus på stigen är det normala, inte undantaget. På ett par ställen är stigen bara bred nog för en person.
Uppstigningen mot själva toppen svänger av från kungsvägen och blir brant på allvar. Det sista partiet upp på klippkrönet kräver att du använder händerna. Det finns en vajer på det brantaste stället. Klättringen är kort och tekniskt enkel för den som är van, men den är inte något du gör i blöta stenar eller med tung ryggsäck på ryggen och dålig balans.
Ingen exponerad passage här har räcke hela vägen. Faller du är fallhöjden verklig, och det tar lång tid innan hjälp når fram — det här är en av öns minst trafikerade leder, vilket är själva poängen och samtidigt risken. Gå aldrig ensam, och vänd utan dåligt samvete om stigen är blöt eller om dimman lägger sig.
Tid, längd och avgift
Räkna med en halvdag. De flesta beskrivningar landar på fyra till sex timmar tur och retur från Boca da Corrida, beroende på hur långt du går och hur mycket du stannar. Publicerade GPS-spår ligger kring åtta kilometer tur och retur, men de skiljer sig åt eftersom folk vänder på olika ställen och en del fortsätter hela vägen ner mot Fajã Escura i stället för att gå tillbaka.
En sak har ändrats som äldre beskrivningar inte har med: kungsvägen är en märkt PR-led, och sedan 2026 finns den på listan över leder som kräver bokad, betald biljett. Uppstigningen till toppen är i sig ingen märkt led, men du kommer inte dit utan att gå på PR12. Se vandringstillstånd och biljetter för hur du löser det, och kontrollera hos IFCN — det är den uppgift på den här sidan som åldras snabbast.
Vädret avgör mer här än på de flesta leder
Pico Grande ligger precis i den zon där molnen fastnar. Dimma på den exponerade hyllan är obehagligt, dimma på slutklättringen är dumt, och regn gör basalten hal. Kolla prognosen för höjden och inte för Funchal — skillnaden mellan kust och berg är den vanligaste orsaken till dåliga dagar i massivet.
Går du tidigt på morgonen är chansen störst att du är över molnen och att stigen är torr. Ta med mer vatten än du tror; det finns ingen skugga på den övre halvan och ingen kiosk någonstans. Resten står i utrustningslistan.
Vanliga frågor
Är Pico Grande svårare än PR1?
Annorlunda svår. PR1 mellan Arieiro och Ruivo är längre, har fler höjdmeter och fler trappor, men den är genomgående välbyggd och du är aldrig ensam. Pico Grande är kortare men sämre underhållen, med lös sten och en avslutning som kräver att du klättrar. Är du osäker på klippa under händerna är Pico Grande den svårare av de två.
Behöver jag klätterutrustning?
Nej, ingen rep- eller säkringsutrustning. Men du behöver kängor med grepp, båda händerna fria och gärna en vandringspartner. Det här är inte en led att gå i löparskor.
Går det att kombinera med Curral das Freiras?
Ja, och det är den klassiska varianten: från Boca da Corrida över kungsvägen och ner till Fajã Escura i dalbottnen. Då blir det en heldag och ett enkelriktat upplägg, alltså behöver du ordna transport i andra änden precis som på PR1.
Vilken är den bästa månaden?
Maj till september, av det enkla skälet att stigen då oftare är torr. Vintern ger klarare luft men blötare klippa, och just den kombinationen är fel på just den här leden. Vill du ha höjd i vinterhalvåret är den stenlagda vägen upp till Pico Ruivo ett tryggare val.
Hur ensam blir jag egentligen?
Tillräckligt ensam för att det ska påverka planeringen. På öns högsta punkt är det alltid folk; här kan du gå en timme utan att möta någon. Berätta för någon var du ska, ta med telefon med laddning, och räkna med att täckningen inne i massivet är ojämn. Vår genomgång av säkerhet på lederna gäller i skarpt läge just här.